Anlagsspår och röntgenresultat
Hej igen. Flytten sög musten och lusten ur mig men här kommer en kort uppdatering med senaste nytt. Elliott har ikväll klarat sitt anlagsprov i viltspår. Detta var hans omdöme:
"Mycket ivrig hund som dock lugnar ner sig på slutet. Missar vinkel 2 pga för hög nos, ringar och finner igen spåret 30m från vinkeln. Kryssar sträcka 4 av samma anledning. Hittar klöven med liten ringning. Kommer att bli en duktig spårhund! Träna medvindspår! Ta ned tempot!"
Domare Leif Roth
Så inga överraskningar direkt. Han har ju alltid varit het i spåret och under dagen fick han gå ett spår samt två långpromenader så han var ju inte så het som han kan vara. Han gick spåret på 11 minuter. Och att han inte sätter ner nosen ordentligt alltid vet jag ju oxå om men jag upplever att ju längre spåren ligger desto bättre går det, han måste fokusera mer. Anlagsspåret har ju bara legat 2-3 timmar och det var länge sedan vi gick ett spår som legat så kort. Så jag fick tipsen att stanna upp ibland i spåret och bara prata med honom för att få ner tempot samt bara gå medvindsspår ett tag för att få ner nosen. Brorsan Zico gick oxå sitt anlagsspår och klarade det!
När vi var hemma i Norrbotten var vi i Öjebyn och röntgade Elliotts höfter, armbågar samt ögonlyste honom och han fick u.a på ögon och armbågar samt A-höfter! Så himla skönt!
Annars har det inte blivit så mycket träning av i sommar utan Elliott har fått vara sällskapshund. Han har faktiskt lugnat ner sig betydligt när vi är hemma i Luleå och kan slappna av ibland :)
Bad i ån nedanför Henriks föräldrars hem.
Här åker Micke iväg i strömfåran.... (alltså med flit, det är roligt)
...och Elliott börjar direkt pipa och kastar sig efter för att kolla att allt är ok.
Elliott simmar själv i strömfåran. Jättebra träning! Som rehab-gym fast hemma och gratis!
Gräsytorna bakom huset
.....fortfarande bakom huset.
Tidigare i vår så mentalbeskrevs Elliott med syskon och vi har gått en liten jaktträningskurs. Lägenheten är bebolig och fin men inte helt klar ännu. De sista pusselbitarna (saker på väggarna, sista grejerna i arbetsrummet mm) är däremot lagt på is eftersom det inte känns akut och jag är rätt less. Ska försöka sätta in bilder senare i veckan.
Annars ska vi ut och träna i skogen igen för att få ner tempo och nos så att vi kan fortsätta med öppen klass spåren. Funderar på att gå en kurs i sök med Eva-Karin och sen har jag ju byggt agility hinder i sommar som jag hoppas att jag kan hitta en plats att förvara och träna på. Och lydnad, både allmän och tävlings, står ju alltid på programmet. Planen var ju att jag skulle göra en hemsida i sommar men vi får se när det blir.......
Hm......
Sa jag att det skulle ta en vecka att komma iordning? Ha, ha, HA, HA, HA!!!!
Det kommer ta mycket längre..........
Det kommer ta mycket längre..........
Nya lägenheten före inflyttning
Här kommer några bilder jag tog i kväll när vi var där med de första flyttkartongerna.
Så här ser det ut när man kommer in genom ytterdörren. Vi väggen rakt fram svänger "hallen" 90 grader och då ser det ut....
...så här. Första dörren till höger är sovrum, den andra arbetsrum. Första dörren till vänster är en liten klädkammare och den andra är toaletten. Rakt fram är kök/vardagsrum där det är öppen planlösning.
Så här ser köket ut sett från vardagsrummet. Till höger ser ni även dörren till våran lilla uteplats.
Så här ser vardagsrummet ut sett från köket.
Och här är det pyttelilla arbetsrummet.
Vårt sovrum syntes ju i det förra inlägget. Nu ska vi bara se till att flytta in och få i ordning allting och sedan ska ni få se bilder på den inredda lägenheten. Detta kan ta en vecka eller så, förhoppningsvis inte mycket längre.
Flytt, Oslo och aha-upplevelser
Nu var det väldigt länge sedan jag skrev. Orsaken är en kombination av att jag bara inte orkat och velat sitta framför datorn samt att det hänt väldigt mycket på sistone.
Jag har varit på långhelg i Oslo och hälsat på min far och Marie samt min syster som var på besök samtidigt. Som alltid kul att vara borta och skönt att komma hem.
Marie, Lovisa och Pappa den enda soliga dagen.
De andra dagarna regnade det. Här utanför Den lille kokosbollefabrikken. Norska är ett underbart språk!
Innan påsk hade vi privatlektion med Eva-Karin och det var här den i rubriken nämnda aha-upplevelsen kom. Elliott har alltid haft ganska svårt att slappna av när det händer saker, hans på-knapp är helt klart mer utvecklad än hans av-knapp om man säger så. Han skäller mycket och får lätt överslag och rullar runt, biter i kopplet, sliter i kläderna, hoppar, jagar svansen osv. I början provade vi med att säga åt honom men han gick snarare mer upp i varv då så vi övergick till att ignorera de beteenden vi inte ville ha och berömma honom när han gjorde som vi ville. Men nu är han nästa ett och ett halvt och vi har inte riktigt fått bukt med det hela. Eva-Karin visade oss vad jag skulle vilja döpa till nolltolerans-metoden. Vi ska föröka korrigera honom innan han gått upp i varv. Så vid minsta skall eller tecken på överslag säger vi lugnt nej och korrigerar honom med kopplet, inte ryck men att ta tag så att det blir lite obehagligt. Självklart tyckte jag att det var hemskt att se Eva-Karin ta tag så i kopplet på min lilla kille men samtidigt förstod jag vad hon menade. Han har tidigare inte förstått vad vi velat men märkt att vi blivit arga och irriterade och då blivit ännu mer frustrerad. Nu blir det istället mer tydligt att vi inte tycker om eller vill att han beter sig sådär. Jag såg framför mig alla Ceasar-program jag sett när ägarna tycker att det är så hemskt när Ceasar "bestraffar" deras hundar och Ceasar förklarar att han korrigerar, inte bestraffar, och att det är taskigare mot hunden att inte låta den förstå vad man menar. Så nu kör vi stenhårt på nolltolerans och det fungerar bra. När jag var i Oslo var Henrik både på träning med Åke och Bibbi där de tränade skott och stadga samt på hundkurs med Eva-Karin och båda gångerna hade det gått jättebra och Eva-Karin tyckte att det var stor skillnad så det känns ju jättekul!
I helgen har vi tapetserat om nya lägenheten. Jag tog tyvärr inga före-bilder men jag kan beskriva. Hallen var i en smutsbeige färg med ton av grönt. Sovrummet var grå-lila. Arbetsrummet var 90-tals blått och kök och vardagsrum var 90-tals gult. För de som inte kommer ihåg var färgskalan på 90-talet inte röd, gul, blå, och grön utan det var terracotta, gul med dragning åt orange och de blå och gröna färgerna var mörka samtidigt som det såg ut som att man hade blandat dem med lite vitt. Nu är den istället i fyra nyanser av vitt!
Henriks föräldrar kom ner för att hjälpa oss och det är för övrigt dem som sponsrat oss med tapetseringsbidrag. Tusen tack för både bidrag och hjälp med att få upp dem! Vi jobbade på bra och tapetserade hela lägenheten på två dagar. Jag var helt inne på att få allt klart så fort som möjligt så jag var dålig på att ta bilder men några få blev det. Vi ska dit med första flyttlasset idag och jag ska ta fler bilder då så får ni se.
Alltså Carin kommer inte att bli glad över att jag satte in denna bliden men jag tog inte så många så det fanns inte så mycket att välja på. Sorry! Den är iallafall från sovrummet.
Här är vi klara och håller på att städa undan i vardagsrummet.
Kommentar från Elliott:
Alltså hur tråkigt kan man ha en helg! Husse och matte tog med mig till ett nytt ställe. Helt tomt var det och sjukt halt på golvet som husse och matte kvittrar om är i trä och så himla fint. Tacka vet jag plastmattegolv som man inte halkar på som vi har på det gamla stället. När vi kom dit brydde de sig inte om mig ett skvatt. De hade tagit med min biabädd och leksaker och tänkte att jag skulle klara mig själv. Provade några gånger att släppa ner bollen mitt framför dem när de höll på att sätta ihop IKEA-möbler men ingen ville leka ändå. Ibland gick de in i ett rum och satte en skiva för där nere så att jag såg dem men inte kunde komma in. Grymt taskigt! De sa att de trodde att jag skulle gegga runt i tapetklistret och målarfärgen eller bita i tapeterna. Men alltså hallå! Bara för att jag rev sönder en del tapeter, men de bara låg ju där på golvet och skräpade. Jag fick med andra ord sköta mig helt själv. Jag rev sönder lite kartonger och slip-papper, åt upp två hekto godis som de trodde de ställt tillräckligt långt in (inget godis kvar till dem, tji fick de!) och låg på golvet och körde mitt jag-är-så-uttråkad-så-att-jag-dör-yl (utan resultat såklart). När någon kom skrattade husse och matte åt mig för att jag inte visste vart dörren var. En gång kikade jag in i klädkammaren och en annan gång i sovrummet när det lät vid dörren. Bara för att de har varit här tidigare på visning och vet hur lägenheten ser ut. De envisades med att åka dit varje dag! Fast en av dagarna fick jag faktiskt komma hem till min kompis Fia som bor jättenära. Vi har varit grannar förut men hon flyttade och bor nu precis dit vi ska flytta. Det är bra. Vi busade jättemycket.
Utställning i Nordmaling
Så var det dags för utställning igen. Efter att den planerade utställningen i november uteblev pga rävskabb hos utställningsobjektet var det nu ett år sedan vi var i ringen sist.
Innan: Bibbi hjälpte även denna gång med att trimma lilleman. Tack för att du alltid ställer upp Bibbi!! Efter badet igår var pälsen glansig och mjuk men att få den slät lyckades vi inte riktigt med utan det såg lite tufsigt ut här och var. På morgonen innan avfärd var plötsligt hela höger skuldra ett enda tuffs också. Suck. Vid ankomst var det o gud så mycekt folk och hundar och att ta sig till ring tre längst bort var en pärs. Vi satte oss uppe på läktaren så att Elliott skulle få lite avstånd till de andra hundarna. Och där satt vi. Och Elliott skällde. Och andra hundar svarade. Och han skällde lite till. Vår lilla Sir Skäll-a-lot. Vi körde lite tyst och vänta på godis. Det resulterade i dregel. När vi sedan gick ner i manegen så kom det sand på dreglet på tassarna och vips - geggamoj som satt fast! Byte av koppel till det pyttelilla snöret som jag är tveksam till är konstruerat för att hålla ett 31kg vilddjur i schack. Med vilddjur i snöre står vi och väntar på att det ska bli våran tur, vilddjuret gräver lite gropar i sanden och precis när vi blir uppropade passar han på att rulla sig. Hopp och hej!
I ringen: Alla som träffat Elliott vet att han är glad. I allt. Särskilt i människor och så även i domare. Vi sprang runt och det gick bra. Elliott tog inte ens kopplet i munnen! Sedan stod vi och det kan han så fint.
Resultat: Eftersom vi var ensamma i vår klass blev han BIR-Bäst i rasen. Kritiken blev denna:
Trevlig ung hane. Bra huvud. Tillräcklig hals. Bra överlinje. Något rak överarmsvinkel. Välvinklat bakställ. Tillräcklig kropp. Glad och pigg. Trevligt presenterad.
Domare: Ulla ....återkommer med efternamnet
Vi väntar på att få gå in i ringen. Elliott gräver en grop.
Elliott står fint!
Woah! En annan hund entrade ringen medan vi fick diplom och matte hade uppmärksamheten på domaren och diplomet medan Elliott snabbt uppmärksammade hunden och skuttade dit. Pyttesnöret höll.
Vi åkte hem med en rosett och världens finaste hund!
Elliotts kompis Fia och hennes matte Anneli.
Mias flatte Elvis.
Lite gott och blandat
Innan: Bibbi hjälpte även denna gång med att trimma lilleman. Tack för att du alltid ställer upp Bibbi!! Efter badet igår var pälsen glansig och mjuk men att få den slät lyckades vi inte riktigt med utan det såg lite tufsigt ut här och var. På morgonen innan avfärd var plötsligt hela höger skuldra ett enda tuffs också. Suck. Vid ankomst var det o gud så mycekt folk och hundar och att ta sig till ring tre längst bort var en pärs. Vi satte oss uppe på läktaren så att Elliott skulle få lite avstånd till de andra hundarna. Och där satt vi. Och Elliott skällde. Och andra hundar svarade. Och han skällde lite till. Vår lilla Sir Skäll-a-lot. Vi körde lite tyst och vänta på godis. Det resulterade i dregel. När vi sedan gick ner i manegen så kom det sand på dreglet på tassarna och vips - geggamoj som satt fast! Byte av koppel till det pyttelilla snöret som jag är tveksam till är konstruerat för att hålla ett 31kg vilddjur i schack. Med vilddjur i snöre står vi och väntar på att det ska bli våran tur, vilddjuret gräver lite gropar i sanden och precis när vi blir uppropade passar han på att rulla sig. Hopp och hej!
I ringen: Alla som träffat Elliott vet att han är glad. I allt. Särskilt i människor och så även i domare. Vi sprang runt och det gick bra. Elliott tog inte ens kopplet i munnen! Sedan stod vi och det kan han så fint.
Resultat: Eftersom vi var ensamma i vår klass blev han BIR-Bäst i rasen. Kritiken blev denna:
Trevlig ung hane. Bra huvud. Tillräcklig hals. Bra överlinje. Något rak överarmsvinkel. Välvinklat bakställ. Tillräcklig kropp. Glad och pigg. Trevligt presenterad.
Domare: Ulla ....återkommer med efternamnet
Vi väntar på att få gå in i ringen. Elliott gräver en grop.
Elliott står fint!
Woah! En annan hund entrade ringen medan vi fick diplom och matte hade uppmärksamheten på domaren och diplomet medan Elliott snabbt uppmärksammade hunden och skuttade dit. Pyttesnöret höll.
Vi åkte hem med en rosett och världens finaste hund!
Elliotts kompis Fia och hennes matte Anneli.
Mias flatte Elvis.
Lite gott och blandat
Besök i Piparböle
Idag åkte vi ut till Piparböle och tog en promenad med Bibbi och hundarna. Det var längesedan vi var där sist och Elliott tyckte såklart att det var jätteroligt. Det var även första gången han fick träffa Lykka, ja han har fått nosa på henne tidigare men nu fick de BUSA!!!!! Elliotts ben märktes av litegrann i slutet av promenaden men inte farligt.Vi fick en DVD med Elliott från valptestet när de var sju veckor som Åke filmade och nu kämpat med att sätta ihop åt oss valpköpare. Vi har redan hunnit se den en gång och gud så söt Elliott var, liten och knubbig! Tack så mycket Åke!
Ikväll ska vi ta oss till Bräntberget på öppen träning så killen är förhoppningsvis i allafall liiite trött ikväll :)
Bibbi och hundarna nedanför deras hus i Piparböle. Lykka fick stanna i verkstaden med Åke.
Mamma Tuffa i blåsten.
Hopp efter liten snöboll. Elliott är sprattelgubben i mitten.
Lugna gatan
Elliott haltar nu bara lite och vi kan börja ta vanliga promenader igen. Långpromenaderna får vänta ett tag till och kopplet får sitta på än så länge.
Annars händer inte så mycket. Vi njuter av vårsolen och håller på att bryta benen på våra små promenader eftersom det är så himla halt. Vi planerar inför flytten och kollar priser på saker vi vill köpa. På önskelistan står bla diskmaskin och bredare säng (platt-TV och skinnsoffa med divan skulle jag också vilja ha men detta får vara en realistisk önskelista). I påsk bär det av till Ikea!
Vi övar på inkallning som var läxan från Eva-Karin och Elliott tycker mycket bra om uppgraderingen till korv och köttbullar som belöning.
Elliott tycker inte Findus är så läskig längre och FIndus tar alla tillfällen att gosa. Ligger Elliott på golvet kan han komma och slänga sig ner bredvid som här.
Oliver är redo för flytt! Han älskar att krypa in i väskor, lådor och påsar.
En liten katt-knut.
Flytt på G
Är nu hemma efter en långhelg i Gävle där jag träffat mina systrar och min far. Det var riktigt skönt att resa iväg en stund.
Elliotts ben blir bättre även om han fortfarande haltar litegrann. Han får bara kortare koppelpromenader men han tar det faktiskt bättre än vad jag trodde att han skulle göra. Igår var vi på vår första privatlektion med Eva-Karin. Vi pratade och planerade bara så killen fick sitta i bilen första lektionen. Vi har fått läxa och första projektet blir att få till inkallningen bra så att oskyldiga skogspromenerare slipper bli överfallna av en lycklig hund som vill visa exakt HUR glad han är över att träffa just dem!
Annars är väl den största nyheten att vi ska flytta! Rent energimässigt kanske inte vad jag planerat för våren men Henrik ville verkligen inte bo kvar här och vi hittade en annan lägenhet som passade våra knepiga behov (bo nära skog för katterna, egen ingång för katterna samt nära skolan så att vi har en chans att promenera Elliott på lunchen. Det kanske inte låter som så stora krav men tro oss det är inte många lägen som uppfyller dem.) Det känns iallafall bra och den första april går flyttlasset. För dem som kan Umeå är det Tomtebo vi ska flytta till, längst upp mot skogen så det blir nog bra.
Världen är liten och i Henriks nya klass på 12 personer går en kille som heter Johannes och har en golden och han vet vem Elliott är, han träffade honom som valp och var faktiskt med på valptestet som gjordes vid 7 veckors ålder. Han är "svärson" till Barbro som gjorde valptestet , funktionsbeskrivningen och som även varit med på kursen vi gått nu senast. Hunden han har heter Hippo och han är bror till Cilla som är en av Åke och Bibbis hundar. Hippo är en stor nallebjörn som tidigare var Barbros och som Elliott träffade i somras då Åke och Bibbi tog hand om honom. Hänger ni med?
Elliott vill vara med när småkillarna busar. Han och Findus busar varje dag. Han är ganska bra på att vara försiktig och buffar runt på Findus mage och Findus daskar till Elliott på huvudet :)
Brottningsmatch!
BusFindus. Här kör Oliver ett Oliver-trick - se ut som att du inte vill busa längre, man kan till och med gå några steg därifrån och sen överraskar man genom att kasta sig över sin motståndare. Han körde stenhårt med detta när han och Leo var små. Det tog ju ett tag innan Oliver växte ikapp då han var en månad yngre så han fick ta till små knep.
Skadad!
Skidåkandet tar sig! Tredje gången sprang han framför mig iallfall halva tiden och jag behövde bara dra honom några gånger :) Vi åkte från Kinabron ner till lekplatsen vid Tomtebo vilket blir iallafall ett par kilometer. Nu har vi dock haft uppehåll några dagar eftersom matte fick en träningsvärk som hette duga och knappt kunde gå ut och gå promenader. Just att sätta den ena foten framför den andra var det som var jobbigast eftersom jag åkte klassiskt (utan draghjälp, Elliott höll ett lite lägre tempo än mig så ingen risk för utslitning av hans unga kropp :)
Igår var vi på sista hundkurs tillfället och då gjorde vi ett litet mini-mentaltest på alla hundarna. Det var HUR kul som helst! Både att se sin egen hund men lika kul att se de andra hundarna för att se skillnader i beteendena. Jag hade tänkt beskriva hur det gick till och Elliotts resultat men min lust att sitta framför datorn tryter....
I måndags kom Henrik och Elliott in efter en kvällspromenad i skogen och då hade Elliott sprungit och fastnat med ett framben i en rotvälta och skadat benet. Han gnällde, ville inte gå och var väldigt ynklig. Efter att ha klämt och böjt kunde jag dock konstatera att inget var brutet - puuh! Efter samtal med jourveterinären bestämde vi att vi skulle avvakta. Antagligen har han bara sträckt sig och kommer halta ett par dagar. Elliott tycker väldigt synd om sig själv och ligger och gnäller för att vi inte gör roliga saker utan måste vara stilla och bara gå på pyttepromenader. Ibland skriker han till när det gör ont i vissa rörelser. Jag försöker att inte "tycka synd" om honom så att det blir värre.
Egentligen skulle vi haft våran första träff med Eva-Karin idag men det blir ingenting då Elliott är skadad utan vi kommer träffas nästa vecka istället.
Både Findus och Oliver kommer och tittar till Elliott. Findus har blivit stora killen!
Lilla sjuklingen ligger och vilar.
Premiär för skidtur
Så är det gjort! Jag har provat att åka skidor med Elliott och som ni märker lever jag fortfarande och inga ben är brutna. Tyvärr kan jag inte bjuda på några bilder utan ni får försöka föreställa er. Så här gick det till:
Fas 1: Elliott har inte förstått vad som väntar. När vi spänt fast honom drar han ut på isen mot de andra hundarna samt de bajshögar som oansvariga hundägare lämnat kvar. Matte flyger efter men ramlar inte.
Fas 2: Stavarna. Elliott har upptäckt att matte sitter fast i andra änden av linan och att hon har de roliga pinnarna som han fick hjälpa till att bära på väg till isen. Bus alltså. Tio sekunder senare ser mina stavar ut som bananer. Får ta och köpa lite rejälare saker i trä istället för dessa veka aluminium-pinnar. Här rör vi oss inte särskilt mycket alls.
Fas 3: Skidorna. Vi rör oss framåt och Elliott upptäcker skidorna. Han skuttar omväxlande bakåtvänd framför mig (alltså med baken framåt, huvudet mot mig) och på sidan av mig samtidigt som han försöker bita tag i skidorna. Här rör vi oss framåt om än inte så snabbt.
Fas 4: Linan. Elliott överger skidorna för linan. Han tar den i munnen och tycker att vi ska ha dragkamp vilket ter sig så att jag försöker åka framåt och bakom mig har jag en hund som drar i linan och försöker få mig att stanna. Vem skulle dra vem egentligen?
Fas 5: Det går framåt. Jag försöker öka tempot lite och Elliott hakar på. Han tar tag i linan en bit från bältet i midjan och springer bredvid mig. Här åker vi faktiskt skidor! Även fast han sprang bredvid blev det lite drageffekt och det kändes som att vi susade fram. Poängen är faktiskt inte att han ska dra utan att vi ska kunna åka så att vi båda får lite motion då vi rör oss i snabbare tempo än vanligt.
Mellan varje fas var det obligatoriskt utredande av lintrassel.
Men som sagt har jag hopp om framtiden, ska bara byta utrustning, linan var ingen hit utan vi ska försöka få tag på en sådan där expanderbar lina som är grövre och kortare.
Återigen mys i sängen.
Elliott har däckan i soffan i denna något lutande stil.
Lördag
Fin dag idag igen. Denna gång fick vi med oss husse ut på isen.
Bus med matte.
Konster på isen.
Elliott hittade ett pimpelhål. Han frack lite, fiskade upp isbitar och plaskade lite.
Veckan som gått
I måndags var vi för första gången på Björkstadens hundklubbs träning på Bräntberget. Det var massor av hundar av olika slag och Elliott var som vanligt helt galen. Alltså han är ju alltid rätt smågalen men när det är nya platser och nya hundar så tar han det liksom ett steg extra. Det ligger nära och bra till så vi ska försöka gå varje måndag.
Trötta pojkar i sängen.....
Sen var det hundkurs på tisdagen och då var vi på Forslunda. Det var näst sista gången men nu har vi bokat våran första privatlektion med Eva-Karin. Det ska bli jättekul!
Vi övar på fot.
Idag var det för första gången på läääänge helt underbart väder!!! Vi tog en lång tur på Nydalasjön. Hade först tänkt åka skidor men jag fegade ur och tog apostlahästarna istället. Orsaken är att jag är liiiiite oroad över hur det ska gå med stark,vild hund i lina och i andra änden jag på längskidor. Längdskidor är inte jordens stabilaste underlag enligt mig. Men det kommer. Kanske imorgon...... Mötte för första gången Anna-Lena med Cirrus och Mysak. Att vi inte träffats förr är en bedrift men tanke på att vi bor några hundra meter i från varandra och rör oss i samma skogar. Elliott och Cirrus gick bra ihop men tyvärr inte Elliott och Mysak. De är ungefär samma ålder så det var inte helt oväntat. Men vad som var oväntat var att Elliott för första gången morrade mot en annan hund och inte bara lade sig ner på rygg.
Alltså vadå matte, måste jag ha den här linan.....
Vi rullar lite...
Du, det är en hund där borta.......
Öh, vad är det där? (en skidåkare som inte fick vara med på bild)
...och vi rullar lite till. Minst tre gånger varje promenad.
Fina killen med sin vinternos.
Ok, jag poserar en liten stund...
....nu orkar jag inte mer så HÄR KOMMER JAG!!!
Solen försvann sakta och det blev dimma......
Stabilt killen!
Planer 2008
Härmed är lilla Findus döpt! Han växer så att det knakar och sprallar runt i lägenheten. Elliott tycker fortfarande han är lite läskig men inte lika farlig. Han går och puttar honom i rumpan och slickar honom på öronen. Gränsen går när Findus lägger sig så att de har KROPPSKONTAKT, -Hu! säger Elliott. När Findus kommer för nära Elliotts tuggben eller för tillfället stulna strumpa får han sig ett litet morr bara så att han ska veta sin plats. Findus å andra sidan tycker att Elliotts svans är väldigt rolig, speciellt när den viftar. Sen tycker han även om at peta på ELliotts tassar när han ligger ner. Elliott är VÄLDIGT kittlig och rädd om sina tassar så det brukar se rätt roligt ut.
Sedan har ju året 2008 börjat och jag har tänkt över lite hur det kommer att se ut. Elliotts två stora arbetsområden kommer att bli fortsatt allmänlydnad för att försöka få lite mer kontroll på yrvädret samt viltspår. Vi kommer att ta privatlektioner med Eva-Karin Sjödin och sedan är ett av nyårslöftena att försöka närvara mer vid öppenträningarna. Så fort det blir barmark kommer vi att ta upp viltspårsträningen med målet att starta anlagsprovet när han är redo vilket jag hoppas att han kommer vara senare i vår.
Apporteringen kommer jag inte träna förrän hans inkallningar och liknande sitter bättre. Förhoppningsvis mognar han också med tiden så att han slutar upp med sina egoistiska fasoner och äntligen förstår vad han är =apportör och vad hans gener är menade att föra vidare=många bra saker som leder till jaktchampionat. Däremot så kommer jag att öva mycket på stadga och göra småövningar inomhus.
På sidan om kommer vi att träna tävlingslydnad. Trodde inte att jag skulle fastna för just detta men har upptäckt att det ju så smidigt. Man kan träna nästan var som helst och när som helst. Till hjälp finns ju otaliga böcker med steg för steg anvisningar vilket passar utmärkt för en förstahundsägare som jag. Visst har jag iof sig upptäckt att böckerna inte riktigt täcker upp alla scenarion på vad som kan hända när man tränar men ändå....
Till sommaren kommer jag att bygga några agilityhinder så vi kan träna lite sånt för skojs skull.
På utställningssidan blir det nog SSRKs inofficiella valputställning den 19 mars och den officiella i november. Ev går vi på den inofficiella som Goldenklubben har i maj men det blir nog antingen eller mellan de inofficiella. Vi skulle ju gått på den officiella som var november -07 men två veckor innan upptäckte att Elliotts klåda var rävskabb så det blev inget. Utställning gör vi ju mest för att det är lite småkul och är bra träning för killen.
Sedan är det MH i maj! Spännande, spännande! Och till sommaren är det dags för röntgen och ögonlysning. Nervöst, nervöst! Vi kommer att röntga honom i Öjebyn när vi är i Norrbotten över sommaren.
Henrik har haft sin första dag på musiklärarutbildningen som han kommer vidareutbilda sig till, han är ju redan lärare. Själv kommer jag att vara sjukskriven även denna termin men jag kommer att ha omtentor att läsa till så lite mer verklighet kommer det vara än förra terminen. Jag funderar även på att ta upp IKSU men nu i början träna bara yoga och pilates och så. Träna hemma till DVD har ju inte gått så bra. Under övningarna 1-3 ligger Elliott på golvet bredvid mig och suck-ylar för att han tycker att det är så tråkigt. Vi övning fyra, då man ska ner på mattan blir det liv i luckan för då tror han att vi ska busa. Resten av övningarna vet jag inte för jag brukar sluta ungefär här då det så att säga är svårt att fortsätta. Och det får räcka. Tentaläsning, träning för mig och träning för Elliott.
En dag när jag kom hem såg guldgossen ut så här. Även tassar och ben var kladdiga. Och köksgolvet. Det visade sig att han vält ner ett nyöppnat vällingpaket och tryckt i sig halva. Resten av pulvret var kvar på golvet. Behöver jag säga att allt vatten i vattenskålen var slut? Matte fick ligga på golvet med degskrapan för att få bort att fasttorkat vällingsörj. Matte inte glad. Elliott jätteglad.
Mums filli babba!
Njae.....
...han var nog ingen liten Tiger, vår lille skrutt. Så återigen famlar vi i namnvärldens ovisshet. Vi har några förslag och nu är det bara att känna in vilket som är hans. Vilket kan ta tid.........
De nominerade är:
Legolas
Svante
Love
Findus
Ludde
Yoda
Tusse
Wilbur
Som ni ser är pojknamnen tillbaka, till och med ett trestavigt. Alltså, det blir som mer personligt, de är ju trots allt våra barn :) Yoda kommer efter hans öron. Han kan röra dem på de mest underliga sätt, det är som att de är ledade på mitten så att han kan "vika" dem neråt. Så de rör sig. Mycket. Allt som oftast står de rakt ut åt sidorna, precis som Yoda i Star Wars öron.
Men han är alltså äntligen här och han är helt ljuvlig och bedårande! Alla kattungar är söta men han är verkligen något extra. Han är så liten och mjuk så när man tar på honom känns det bara som att man tar på något fluff, inte på en liten varelse.
Han är hur busig som helst och det känns att man har ett litet "barn" i lägenheten igen: bort med alla sladdar, ömtåliga saker, blommor som uppenbarligen är roliga att leka med, ner med toalettlocket osv......
Första dagen var han ganska rädd för både Oliver och Elliott men redan efter en dag var han mycket tuffare. Oliver säger ingenting om honom, han är nyfiken men verkar inte jätteintresserad och är ute mest hela dagarna. Kanske är han svartsjuk eller sur? Men han äter glatt av kattungematen :) Lillen morrade åt honom i början men följer nu efter för att se vad han gör. Han "kuttrar" också på ett särskilt sätt, som att han försöker övertyga Oliver om att han är snäll och söt.
Elliott tycker den nya är spännande men lite läskig. Han aktar sig för att titta honom i ögonen och när när skrutten kommer nära viker han undan huvudet och blicken. Men han morrar när kissen kommer för nära hans mat, något han aldrig gjort till de andra katterna. Men annars är han en sann storebror :) Lillkillen har fattat tycke för mega-biabädden och sover där ofta. Det ser ganska roligt ut med en sådan liten i en sådan stor bädd. De har legat där tillsammans någon gång men Elliott trycker upp sig i ett av hörnen och ser inte helt avslappnad ut :) Lillen dricker ur Elliotts vattenskål och leker med hans leksaker. Elliott brukar se på och så fort kissen lämnar leksaken går han fram och tar den och lägger den mellan sina framben -Den här är faktiskt min! Lillfjanten. Eller så skäller han på honom i sann storebrors anda:
-Matte, husse, titta vad han gör!!!!!
-Matte, husse, han river i gardinerna!!!
-Matte, husse, han leker med mina leksaker!!!!
-Matte, husse, sådär får han väl inte göra!!!!
Men lillen är inte lika rädd för Elliott. Nu sitter han kvar när Elliott skäller på honom och hans lilla päls fladdrar av ljudvågen. Han smyger fram ibland och daskar till Elliott på svansen eller någon tass. Svansen är så klart mycket intressant när den viftar fram och tillbaka :)
Som en sann medlem av familjen är han ett riktigt matvrak och så fort vi går in i köket springer han efter och sätter sig och piper. För jamar gör han inte ännu utan han piper de ynkligaste små pip. När vi äter kämpar han sig fram till tallrikarna. Han sover med oss i sängen och vaknar man kan han sitta en decimeter från ansiktet och titta.
Igår så bakade jag både pepparkakor och lussebullar. Lite sent kan vissa tycka men jag bakade faktiskt lussebullar innan jul också men gav bort merparten till stressade mammor och sjukskrivna systrar. Sen hjälper det inte att ha en sambo som med att säga att han tagit "en bit" egentligen menar att han tagit en halv längd. Pepparkakor bakade jag dock inte innan jul så nu kände jag mig tvungen att baka upp den deg jag köpt. Innan jul. Ialla fall den halva som fanns kvar. Den andra har jag ätit upp. Ändå en förbättring med tanke på att jag förra julen köpte - och åt upp -två pepparkaksdegar. De som är duktiga på matte förstår att inga blev bakade. Vadå GI???
Nu har även det andra kriget börjat. Kriget om hur länge julpyntet ska få finnas kvar. Det första kriget var om hur länge jag var tvungen att vänta innan jag fick sätta fram julsakerna (vilket var alldeles för länge). Henrik tycker att det är dags att de försvinner nu medan jag tycker att de kan vara kvar ett bra tag till. Det är fortfarande mörkt och snö ute. Sen kommer jag från en familj som rensar ut frysen och slänger de julkakor och bröd som är kvar - vid påsk. Vid jul kunde man få påskmust från förra påsken och vid påsk julmust från förra julen. Must som must.
Men eftersom det är jag som sköter pynt och inredning så blir det säkert jag som får min vilja fram :) Så välkommen hem till oss och fika lussebulla och pepparkakor till det mysiga skenet från ljusstakar och stjärnor! Erbjudandet gäller till påsk!
Notera hur Elliott tryyyycker sig mot Henrik för att komma så långt bort från det läskiga som möjligt.
Han har redan använt klätterträdet mer än Oliver och Leo har gjort tillsammans, för dem har det bara varit matplats. Skönt att få valuta för tusenlapparna.
God Jul!!!
Vi vill önska alla som vi känner en riktigt God Jul och ett Gott Nytt år !!!!!
Här kommer han.........
Imorgon åker vi upp till Luleå över jul och vi får se hur mycket skrivande det blir därifrån.........men sen efter nyår kommer vi ner igen och då får vi se hur alla reagerar på nykomlingen i familjen, för att inte tala om lillskrutten själv! Ha det bra!
Herre, giv mig styrka....
....att forma detta vilda liv på ett bra sätt och "kanalisera hans enorma energi rätt". Så tänkte jag när jag var ute och gick med min vildhund tidigare i veckan. Det är inte alla dagar jag riktigt har ork och energi att äga ett vilddjur, en hund skulle går bra men inte ett vilddjur i tonåren :) Nä, skämt åsido, det har varit en lite extra jobbig period på sistone. Efter att Leo dött så märkte man hur Elliott testade oss mer än vanligt, han kände väl av att vi var "svaga" i psyket såklart. Och då blir det ju extra jobbigt, när man är helt ledsen och ändå ska vara en bra "pack leader". Av samma orsak (ledsenheten) så har det mest blivit vanliga promenader, möjligtvis lite godissök och inkallningar men eftersom lillemans energibägare är omåttligt stor så märks sådant inte nämnvärt.
Men igår var vi på hundkurs med Eva-Karin igen! Det var länge sedan sist pga vi varit borta och tillfällen blivit inställda. Och som han jobbade lillkillen! Lika stor del att vara mig till lags som att försöka komma till de andra hundarna :) Nä, han var jätteduktig om än vild som vanligt och det märktes att han tyckte det var kul att "jobba" igen. Och som vanligt kände jag mig efteråt väldigt peppad och full av "jävlar anamma här ska tränas!" Så pass mycket att jag efter eftersnack med Eva (kullbrorsan Terrace matte) bestämde mig för att till våren ta egna lektioner med Eva-Karin om hon har tid med mig. Jag behöver den stöttningen och hjälpen känner jag. Jag lovade även mig själv att bli bättre på att utnyttjade öppna träningarna med de diverse (läs alldeles för många) olika klubbar vi är med i. Tur att det snart är nyår! :)
Här kommer några bilder från morgonpromenad i Luleå med Elliott som jag tog dagen efter att jag fårtt besked om att Leo hade dött. En underbart vacker men oerhört sorglig dag!
Friiii!!!!
Plums plums i snön, Elliott undersöker rådjursspåren.
Lite frostig.....
Vackert...
En älg kanske? Elliott är fortfarande i spökåldern tycker jag. Jag är inte rädd för att vara ute i mörkret men ibland när vi är ute i skogen och han stannar och vägrar gå och är allmänt rädd för allt så börjar mina fantasier skena oxå....
På väg hem igen...
Allra sötaste go-nosen (lite vinterblek ...)
I Umeå är det ju inte riktigt lika mycket snö men väldigt vackert var det här med innan plusgraderna kom.
Rimfrost på myren.
Åhhh, frusen mossa! Jättekul att gnaga på. Min lilla vegeterian.
Ute på Nydalasjön.
Förmiddagssol. Fast nuförtiden når den inte mycket högre än så här innan den går ner igen.
Elliott har "hittat" en människa. Tur för honom så var Elliott i koppel så han slapp "Åh- vad-kul-att-du-kom-du-jag-är-så-glad" överfallet som alltid kompletteras med ett allt för stort antal hopp och försök till stöld av vantar. Detta är en av orsakerna till rubriken...... Man måste inte älska och framför allt inte hoppa på ALLA! (tycker jag allltså, Elliott är av annan åsikt)
Min guldklimp!
Älskade Leo!
För ganska precis en vecka sedan, på kvällen lördagen den 6 december, så dog Leo. Han skrek till och föll ihop och var död några sekunder senare. Han var tre år och dog alldeles för tidigt. Jag var uppe i Luleå för att öva inför lucia så Henrik var här nere själv.
Det kom så plötsligt och var helt oväntat. Han hade inte varit sjuk och han hade ätit och busat som vanligt. Det kändes helt overkligt och gör det fortfarande.... Man pendlar mellan känslan av att det inte har hänt och bottenlös förtvivlan och sorg.
Leo var våran första katt som vi skaffade när vi bott tillsammans i tre veckor. Han var så himla söt som liten, kom och lade sig i famnen när vi kom hem och sov oftast i armhålan på någon utav oss. När han var 15 veckor kom Oliver och Leo blev överlycklig. Lilla Oliver var livrädd för Leo i början men sedan har de varit bästa kompisar och Leo har verkligen varit storebror. Han har alltid försvarat Oliver om det är någon katt som verkat hotfull, Oliver ha ju alltid varit lite "mesigare" eller vad man ska säga. Kanske är jag naiv men Leo (eller Oliver) har aldrig kommit in tuffsiga eller såriga eller något annat som tytt på att de varit i slagsmål. De var verkligen snällaste killarna i området.
Leo var mycket social, lite för social nästan. Han sprang alltid fram och hälsade på alla som kom in på gården, vare sig de ville eller inte. Han undersökte varje dörr som lämnats öppen vilket innebär att han varit inne hos de flesta grannar, i postbilen och i diverse flyttsläp. Han hoppade alltid upp och lade sig till rätta bland banankartongerna. Vår stora skräck var alltid att de inte skulle se honom och att han följde med något släp till andra änden Sverige.
Han ville alltid vara med där det hände och satt ofta på våra axlar, vår lilla papegoja brukade vi kalla honom. Han var ofta med när Henrik fixade med bilen, stod på bakbenen och kikade ner under motorhuven.
Han älskade att gå med på promenader så ibland var det svårt att ta sig iväg till skolan eftersom han följde med. Sen vi skaffade Elliott kunde man ibland se oss alla på kvällspromenad i områden. Först jag och Elliott, sen kom Leo springandes efter och sist Oliver som lite försiktigt smög efter på lite större avstånd.
Leo älskade räkor och de lite mer ovanliga sakerna som äpple, nektarin och gurka. Bet man i ett äpple kom han springande, även fast han låg och sov i någon annan del av lägenheten. Oliver har alltid haft Leo och det är svårt att veta vad han känner och tänker. Att han inte är som vanligt är säkert iallafall och vi är så oroliga att det ska hända honom något. Han sover jättemycket och när han inte sover är han ute och det är som att han letar Leo för han vill inte komma in. Han bryr sig inte när Elliott är jobbig och har allmänt tappat gnistan. Efter nyår kommer vi att hämta en liten pojke som är från Leos kullsyster Tussans kull och vi hoppas att han och Oliver kommer att finna varandra. Att Oliver kommer att få vara storebror istället för lillebror.
Det är så tomt efter detta lilla liv. Även fast vi har Oliver och Elliott så är det så fruktansvärt tomt. Gång på gång har vi frågat vad som hände, var det något vi missade, något vi kunde gjort. Vi skulle ge allt vi har för att få honom tillbaka. Det är så tomt...........
Här är lite bilder jag tog bara någon vecka innan Leo dog.
Fruktstund. Populärt både hos stor och liten.
Slapp i soffan....
Elliott och husse slappar i soffan framför tv:n :)
Förändringar
När vi nu haft hund i snart ett år så är det ju en hel del som föräntrats i våra liv. Här följer några exempel:
- I alla, och då menar jag ALLA jackor och byxor ligger minst 2 bajspåsar.
- I frysen ligger numer en kråka, en tärna och en älgklöv.
-Golvytan i våran 43kvm stora lägenhet upptas nu av en tiondel biabädd. Sedan Elliott kom har vi även fått införskaffa ett stort plyschmonster till klätterställning så att katterna får ha sin mat ifred. Denna tar upp ca 4 KUBIKmeter.
-Vi äger numera elvatusen olika koppel och artontusen olika halsband.
-Hallgarderoben där vanliga människor har ytterkläder och andra saker är hos oss fylld av hund och kattmat, spårlior, spårselar, dummys, apporter, hundleksaker, snitslar och andra hundprylar.
-Ett visst antal klädesplagg har fått ett mer och mer schweitserostliknande (prova stava själv så får ni se hur lätt det är... ) utseende. Trenden har dock minskat med valpens ålder.
Det har inte bara tillkommit utan även försvunnit saker och ting:
-Ett stort antal sockar har fått sätta livet till. Även diverse underkläder men det kanske man inte ska skriva i en blogg.
-Ett visst antal kilon har faktiskt försvunnit från mig.
-Liten snygg svart sportig bil har försvunnit till förmån för stor, rymlig, gammal, röd bruksbil.
-Ett antal, även här fler en, av den underbara uppfinningen öronlappar har pulveriserats till mattes förtret
-Ett enormt antal mackor, kakor och filtallrikar har så att säga försvunnit ner i "fel" mage
-Plats i sängen. Henrik och jag sover ien 120cm säng och det är mysigt. Katterna tycker oxå om att sova där. Elliott får INTE sova där utan det är tänkt att han ska hålla sig till de för en förmögenhet inköpta biabäddarna. Nu på sistone har han dock börjat krypa upp när vi sover och lägger sig lääängst ner i sängen så att man endast känner honom med ena tån och tror att han är en katt.
-Mynt i valören svenska kronor. Vi vet inte exakt hur mycket som spenderats och det är nog bäst att vi inte får veta heller. Jag gjorde dock en uträkning i somras och då slutade summan på ca 18000kr (inklusive själva Elliott). Men det har tillkommit en del sedan dess......... Tur att vi är studenter och har massor av pengar :)
I början av veckan var vi ut till Åke och Bibbi där Bibbi hjälpte mig att trimma Elliott (det betyder att Bibbi gjorde allt jobb och trimmade medan jag stod och tryckte i godis i lilleman så att han skulle stå still). En halv godisburk senare var han så stilig så! Än en gång tack Bibbi!
Försökte ta lite bilder på dagens promenad där man såg nytrimmade delar.
Nytrimmad på bringan och byxorna.
Här syns det oxå ganksa bra, inte lika lurvig som föut
Myren har frusit och håller nästan att gå på dvs Elliott springer på men jag sjunker ner ibland.
Elliott älskar vatten, det spelar ingen roll att det är minusgrader och snö :)
Elliott hittade den här lilla rackaren och tyckte den var väldigt rolig. Jag känner inte igen den men å andra sidan så hajar jag till och tror att jag ser någon spännande rovfågel varje gång jag ser en kråka i luften (de är ju så stora!) så jag blir inte förvånad om det är typ Sveriges vanligaste fågel näst efter grönfinken eller så. 
Det började bli trångt i biabädden så lagom till Elliotts ettårsdag köpte vi en ny storleken större och flyttade in den gamla i sovrummet där hans madrass som legat förut. Därav det ökade antalet kvadratmeter biabädd.
Och den nya stora biabädden används flitigt........... :)
Elliott fyller 1år!!!!
Idag fyller Elliott ett år, hurra! Grattis till honom och alla hans syskon!
Förra våren-sommaren blev diskussionerna om att skaffa hund mer på allvar och vi bestämde oss för att skaffa hund sommaren -07. Från början gick det inte så bra för mig och Henrik att hitta någon ras som passade oss båda, vi hade helt olika smak. Henriks favorithund var Golden Retriever men jag ville ha en hund med lite mer go i sig. Men en dag såg jag en annons om jaktgolden, som jag aldrig hade hört talas om tidigare. Efter ett intesivt letande och läsande på internet så gick jag med på en golden, om det var en jaktgolden! Letandet fortsatte, nu efter en kennel som verkade bra. Problemet med goldens av jaktlinjer är att det inte kryllar av dem i de norra delarna av Sverige. Jag mailade och ringde olika kennlar med både trevligt och mindre trevligt bemötande. Vi hade till slut tre kennlar i Stockholmsområdet som vi skulle åka och hälsa på i samband med ett bröllop i storstaden. Men bara någon vecka innan vi åkte såg jag av en slump på Golden klubbens valphänvisning en kull av en hund jag kände igen. Och de bodde 1½mil utanför Umeå, för bra för att vara sant! Problemet var bara att den kullen skulle komma till vintern och vi hade tänkt ha valpen på sommaren då jag kunde vara ledig. Efter lite diskussioner kom vi fram till att det kunde funka om Henrik, som lägligt nog tog sin examen just då, var ledig ett tag innan han började jobba. Henrik var fortfarande lite tveksam men efter ett besök ute hos Åke och Bibbi och Tuffa var han såld och vi fick även godkänt av Åke och Bibbi som valpköpare!
Efter en låååång väntan fick vi för ett år sedan beskedet att sex små valpar fötts. Vi hade tingat en tik men det blev bara en liten tik och hon var redan tingad så då beslutade vi oss för att ta en liten kille istället. Nu var vi tvungna att vänta i tre veckor på att de små liven skulle bli lite större så att de kunde ta emot besök och de tre veckorna kändes som de längsta i mitt liv. När det sen blev grönt ljus för att hälsa på så var vi i valphagen ungefär en gång i veckan. Tack Åke och Bibbi för att vi fick komma så ofta! Tack även till alla som lånde ut sin bil till oss eftersom våran egen var fast i verkstaden där det blivit inbrott.
Det var ju inte vi som skulle välja valp utan Åke och Bibbi skulle välja åt oss men jag fick ändå några favoriter. När valparna var sju veckor ringde jag Bibbi som sa att vi skulle få den lilla mörka, en av de som var mina favoriter!
Dagen vi skulle hämta honom kändes det helt overkligt att vi skulle få TA MED honom denna gång, inte bara hälsa på. Han gnällde lite i bilen på vägen hem men sedan somnade han i min famn. Följande veckor sov vi skift, det var som att ha en liten bebis hemma fast en mycket mobil sådan. Han vaknade ca tre gånger per natt, antagligen så störde katterna honom. Och katterna ja, de var MYCKET skeptiska till denna nya lilla varelse som verkade ha kommit för att stanna. Oliver vägrade komma in den första tiden så vi fick helt sonika gå och bära in honom varje kväll. Elliott tyckte däremot att katterna var jätteroliga. Vi hade valp-säkrat hela lägenheten men Elliott har inte varit så farlig på att tugga på saker. Mest fötter och byxben gick han hårt åt i början. Katterna har faktiskt förstört mer saker än vad Elliott har gjort.
Efter den första tiden som hundägare kudne jag konstatera att det mesta som stod i hundböckerna inte alls stämde in på denna lilla kille. När vi var ute så gömde jag mig ifall han gick för långt bort (det står att valparna då ska bli oroliga och gnälla men man ska inte komma fram ändå utan vänta tills de letar upp en ). Rädd och osäker? Inte då, han brydde sig inte ett skvatt om att jag var borta utan lallade på och skuttade sedan hem till dörren (han lärde sig snabbt vart han bodde). För att få dem att släppa byxbenen stod det att man skulle gäspa för att visa at man inte ville leka. Som vi gäspade den första tiden! Valpar ska ju även sova väldigt mycket, men inte Elliott, ahn var som en liten Duracell-kanin.
Men det var helt underbart att ha blivit hundägare. Omtumlande men underbart. Här kommer några bilder från lillkillens första år, mest från när han var liten:
Tack Åke och Bibbi för att vi fick förtroendet att förvalta denna skatt! Han får oss att skratta varje dag och gör det roligare att leva. Iblnad är det jobbigt att vara hundägare men han är värd varje minut och krona!
Förra våren-sommaren blev diskussionerna om att skaffa hund mer på allvar och vi bestämde oss för att skaffa hund sommaren -07. Från början gick det inte så bra för mig och Henrik att hitta någon ras som passade oss båda, vi hade helt olika smak. Henriks favorithund var Golden Retriever men jag ville ha en hund med lite mer go i sig. Men en dag såg jag en annons om jaktgolden, som jag aldrig hade hört talas om tidigare. Efter ett intesivt letande och läsande på internet så gick jag med på en golden, om det var en jaktgolden! Letandet fortsatte, nu efter en kennel som verkade bra. Problemet med goldens av jaktlinjer är att det inte kryllar av dem i de norra delarna av Sverige. Jag mailade och ringde olika kennlar med både trevligt och mindre trevligt bemötande. Vi hade till slut tre kennlar i Stockholmsområdet som vi skulle åka och hälsa på i samband med ett bröllop i storstaden. Men bara någon vecka innan vi åkte såg jag av en slump på Golden klubbens valphänvisning en kull av en hund jag kände igen. Och de bodde 1½mil utanför Umeå, för bra för att vara sant! Problemet var bara att den kullen skulle komma till vintern och vi hade tänkt ha valpen på sommaren då jag kunde vara ledig. Efter lite diskussioner kom vi fram till att det kunde funka om Henrik, som lägligt nog tog sin examen just då, var ledig ett tag innan han började jobba. Henrik var fortfarande lite tveksam men efter ett besök ute hos Åke och Bibbi och Tuffa var han såld och vi fick även godkänt av Åke och Bibbi som valpköpare!
Efter en låååång väntan fick vi för ett år sedan beskedet att sex små valpar fötts. Vi hade tingat en tik men det blev bara en liten tik och hon var redan tingad så då beslutade vi oss för att ta en liten kille istället. Nu var vi tvungna att vänta i tre veckor på att de små liven skulle bli lite större så att de kunde ta emot besök och de tre veckorna kändes som de längsta i mitt liv. När det sen blev grönt ljus för att hälsa på så var vi i valphagen ungefär en gång i veckan. Tack Åke och Bibbi för att vi fick komma så ofta! Tack även till alla som lånde ut sin bil till oss eftersom våran egen var fast i verkstaden där det blivit inbrott.
Det var ju inte vi som skulle välja valp utan Åke och Bibbi skulle välja åt oss men jag fick ändå några favoriter. När valparna var sju veckor ringde jag Bibbi som sa att vi skulle få den lilla mörka, en av de som var mina favoriter!
Dagen vi skulle hämta honom kändes det helt overkligt att vi skulle få TA MED honom denna gång, inte bara hälsa på. Han gnällde lite i bilen på vägen hem men sedan somnade han i min famn. Följande veckor sov vi skift, det var som att ha en liten bebis hemma fast en mycket mobil sådan. Han vaknade ca tre gånger per natt, antagligen så störde katterna honom. Och katterna ja, de var MYCKET skeptiska till denna nya lilla varelse som verkade ha kommit för att stanna. Oliver vägrade komma in den första tiden så vi fick helt sonika gå och bära in honom varje kväll. Elliott tyckte däremot att katterna var jätteroliga. Vi hade valp-säkrat hela lägenheten men Elliott har inte varit så farlig på att tugga på saker. Mest fötter och byxben gick han hårt åt i början. Katterna har faktiskt förstört mer saker än vad Elliott har gjort.
Efter den första tiden som hundägare kudne jag konstatera att det mesta som stod i hundböckerna inte alls stämde in på denna lilla kille. När vi var ute så gömde jag mig ifall han gick för långt bort (det står att valparna då ska bli oroliga och gnälla men man ska inte komma fram ändå utan vänta tills de letar upp en ). Rädd och osäker? Inte då, han brydde sig inte ett skvatt om att jag var borta utan lallade på och skuttade sedan hem till dörren (han lärde sig snabbt vart han bodde). För att få dem att släppa byxbenen stod det att man skulle gäspa för att visa at man inte ville leka. Som vi gäspade den första tiden! Valpar ska ju även sova väldigt mycket, men inte Elliott, ahn var som en liten Duracell-kanin.
Men det var helt underbart att ha blivit hundägare. Omtumlande men underbart. Här kommer några bilder från lillkillens första år, mest från när han var liten:
Tack Åke och Bibbi för att vi fick förtroendet att förvalta denna skatt! Han får oss att skratta varje dag och gör det roligare att leva. Iblnad är det jobbigt att vara hundägare men han är värd varje minut och krona!