SVCH Kullaskogens Morris "Elliott"

Vi vill önska alla som vi känner en riktigt God Jul och ett Gott Nytt år !!!!!

Här kommer han.........

Imorgon åker vi upp till Luleå över jul och vi får se hur mycket skrivande det blir därifrån.........men sen efter nyår kommer vi ner igen och då får vi se hur alla reagerar på nykomlingen i familjen, för att inte tala om lillskrutten själv! Ha det bra!

Men igår var vi på hundkurs med Eva-Karin igen! Det var länge sedan sist pga vi varit borta och tillfällen blivit inställda. Och som han jobbade lillkillen! Lika stor del att vara mig till lags som att försöka komma till de andra hundarna :) Nä, han var jätteduktig om än vild som vanligt och det märktes att han tyckte det var kul att "jobba" igen. Och som vanligt kände jag mig efteråt väldigt peppad och full av "jävlar anamma här ska tränas!" Så pass mycket att jag efter eftersnack med Eva (kullbrorsan Terrace matte) bestämde mig för att till våren ta egna lektioner med Eva-Karin om hon har tid med mig. Jag behöver den stöttningen och hjälpen känner jag. Jag lovade även mig själv att bli bättre på att utnyttjade öppna träningarna med de diverse (läs alldeles för många) olika klubbar vi är med i. Tur att det snart är nyår! :)

Här kommer några bilder från morgonpromenad i Luleå med Elliott som jag tog dagen efter att jag fårtt besked om att Leo hade dött. En underbart vacker men oerhört sorglig dag! 

Friiii!!!!

Plums plums i snön, Elliott undersöker rådjursspåren.

Lite frostig.....

Vackert...

En älg kanske? Elliott är fortfarande i spökåldern tycker jag. Jag är inte rädd för att vara ute i mörkret men ibland när vi är ute i skogen och han stannar och vägrar gå och är allmänt rädd för allt så börjar mina fantasier skena oxå.... 

På väg hem igen...

Allra sötaste go-nosen (lite vinterblek ...)

I Umeå är det ju inte riktigt lika mycket snö men väldigt vackert var det här med innan plusgraderna kom.

Rimfrost på myren.

Åhhh, frusen mossa! Jättekul att gnaga på. Min lilla vegeterian.

Ute på Nydalasjön.

Förmiddagssol. Fast nuförtiden når den inte mycket högre än så här innan den går ner igen.

Elliott har "hittat" en människa. Tur för honom så var Elliott i koppel så han slapp "Åh- vad-kul-att-du-kom-du-jag-är-så-glad" överfallet som alltid kompletteras med ett allt för stort antal hopp och försök till stöld av vantar. Detta är en av orsakerna till rubriken...... Man måste inte älska och framför allt inte hoppa på ALLA! (tycker jag allltså, Elliott är av annan åsikt)

Min guldklimp!

Det kom så plötsligt och var helt oväntat. Han hade inte varit sjuk och han hade ätit och busat som vanligt. Det kändes helt overkligt och gör det fortfarande.... Man pendlar mellan känslan av att det inte har hänt och bottenlös förtvivlan och sorg. 

Leo var våran första katt som vi skaffade när vi bott tillsammans i tre veckor. Han var så himla söt som liten, kom och lade sig i famnen när vi kom hem och sov oftast i armhålan på någon utav oss. När han var 15 veckor kom Oliver och Leo blev överlycklig. Lilla Oliver var livrädd för Leo i början men sedan har de varit bästa kompisar och Leo har verkligen varit storebror. Han har alltid försvarat Oliver om det är någon katt som verkat hotfull, Oliver ha ju alltid varit lite "mesigare" eller vad man ska säga. Kanske är jag naiv men Leo (eller Oliver) har aldrig kommit in tuffsiga eller såriga eller något annat som tytt på att de varit i slagsmål. De var verkligen snällaste killarna i området.

Leo var mycket social, lite för social nästan. Han sprang alltid fram och hälsade på alla som kom in på gården, vare sig de ville eller inte. Han undersökte varje dörr som lämnats öppen vilket innebär att han varit inne hos de flesta grannar, i postbilen och i diverse flyttsläp. Han hoppade alltid upp och lade sig till rätta bland banankartongerna. Vår stora skräck var alltid att de inte skulle se honom och att han följde med något släp till andra änden Sverige. 

Han ville alltid vara med där det hände och satt ofta på våra axlar, vår lilla papegoja brukade vi kalla honom. Han var ofta med när Henrik fixade med bilen, stod på bakbenen och kikade ner under motorhuven. 

Han älskade att gå med på promenader så ibland var det svårt att ta sig iväg till skolan eftersom han följde med. Sen vi skaffade Elliott kunde man ibland se oss alla på kvällspromenad i områden. Först jag och Elliott, sen kom Leo springandes efter och sist Oliver som lite försiktigt smög efter på lite större avstånd. 

Leo älskade räkor och de lite mer ovanliga sakerna som äpple, nektarin och gurka. Bet man i ett äpple kom han springande, även fast han låg och sov i någon annan del av lägenheten. Oliver har alltid haft Leo och det är svårt att veta vad han känner och tänker. Att han inte är som vanligt är säkert iallafall och vi är så oroliga att det ska hända honom något. Han sover jättemycket och när han inte sover är han ute och det är som att han letar Leo för han vill inte komma in. Han bryr sig inte när Elliott är jobbig och har allmänt tappat gnistan. Efter nyår kommer vi att hämta en liten pojke som är från Leos kullsyster Tussans kull och vi hoppas att han och Oliver kommer att finna varandra. Att Oliver kommer att få vara storebror istället för lillebror.

Det är så tomt efter detta lilla liv. Även fast vi har Oliver och Elliott så är det så fruktansvärt tomt. Gång på gång har vi frågat vad som hände, var det något vi missade, något vi kunde gjort. Vi skulle ge allt vi har för att få honom tillbaka. Det är så tomt...........

Här är lite bilder jag tog bara någon vecka innan Leo dog. 

Fruktstund. Populärt både hos stor och liten.