Herre, giv mig styrka....
....att forma detta vilda liv på ett bra sätt och "kanalisera hans enorma energi rätt". Så tänkte jag när jag var ute och gick med min vildhund tidigare i veckan. Det är inte alla dagar jag riktigt har ork och energi att äga ett vilddjur, en hund skulle går bra men inte ett vilddjur i tonåren :) Nä, skämt åsido, det har varit en lite extra jobbig period på sistone. Efter att Leo dött så märkte man hur Elliott testade oss mer än vanligt, han kände väl av att vi var "svaga" i psyket såklart. Och då blir det ju extra jobbigt, när man är helt ledsen och ändå ska vara en bra "pack leader". Av samma orsak (ledsenheten) så har det mest blivit vanliga promenader, möjligtvis lite godissök och inkallningar men eftersom lillemans energibägare är omåttligt stor så märks sådant inte nämnvärt.
Men igår var vi på hundkurs med Eva-Karin igen! Det var länge sedan sist pga vi varit borta och tillfällen blivit inställda. Och som han jobbade lillkillen! Lika stor del att vara mig till lags som att försöka komma till de andra hundarna :) Nä, han var jätteduktig om än vild som vanligt och det märktes att han tyckte det var kul att "jobba" igen. Och som vanligt kände jag mig efteråt väldigt peppad och full av "jävlar anamma här ska tränas!" Så pass mycket att jag efter eftersnack med Eva (kullbrorsan Terrace matte) bestämde mig för att till våren ta egna lektioner med Eva-Karin om hon har tid med mig. Jag behöver den stöttningen och hjälpen känner jag. Jag lovade även mig själv att bli bättre på att utnyttjade öppna träningarna med de diverse (läs alldeles för många) olika klubbar vi är med i. Tur att det snart är nyår! :)
Här kommer några bilder från morgonpromenad i Luleå med Elliott som jag tog dagen efter att jag fårtt besked om att Leo hade dött. En underbart vacker men oerhört sorglig dag!
Friiii!!!!
Plums plums i snön, Elliott undersöker rådjursspåren.
Lite frostig.....
Vackert...
En älg kanske? Elliott är fortfarande i spökåldern tycker jag. Jag är inte rädd för att vara ute i mörkret men ibland när vi är ute i skogen och han stannar och vägrar gå och är allmänt rädd för allt så börjar mina fantasier skena oxå....
På väg hem igen...
Allra sötaste go-nosen (lite vinterblek ...)
I Umeå är det ju inte riktigt lika mycket snö men väldigt vackert var det här med innan plusgraderna kom.
Rimfrost på myren.
Åhhh, frusen mossa! Jättekul att gnaga på. Min lilla vegeterian.
Ute på Nydalasjön.
Förmiddagssol. Fast nuförtiden når den inte mycket högre än så här innan den går ner igen.
Elliott har "hittat" en människa. Tur för honom så var Elliott i koppel så han slapp "Åh- vad-kul-att-du-kom-du-jag-är-så-glad" överfallet som alltid kompletteras med ett allt för stort antal hopp och försök till stöld av vantar. Detta är en av orsakerna till rubriken...... Man måste inte älska och framför allt inte hoppa på ALLA! (tycker jag allltså, Elliott är av annan åsikt)
Min guldklimp!
Kommentarer
Postat av: ella
ja, han är vacker "guldklimpen".
Tråkigt läsa om Leo, dessa djur, dessa djur, dom har sin platser i våra hjärtan.
Snart blir jag med kamera, då ska du få se "den vackraste av dem alla", om amatörfotgrafen får till bilden, och sen in den i datorn...
ha det allra bäst
kramis
Trackback