SVCH Kullaskogens Morris "Elliott"

Nu är jag tillbaka efter 10 dagar i hemtrakterna i Norrbotten. De flesta spenderades ute i skärgården där vi plockade bär och svamp, jobbade på renoveringen av stugan, fiskade och bastade. Som vanligt är det skönt att komma ut till stugan, då den är pytte-pytte liten blir det ju att man spenderar den mesta tiden utomhus. Det finns ju inte el eller vatten och det är så skönt att gå "back to basic" lite, tända ljus och hämta vatten ur brunnen. Det mest dramatiska som hände var att det fastnade en fågel i näten en av dagarna vi fiskade. Den hade fastnat så att den hade huvudet under vattnet och var väldigt medtagen när vi kom fram till den. När vi slitit sönder nätet för att få loss den så hängde den bara med huvudet och jag trodde att den var död. Men efter ett tag så blinkade den och när den suttit i mitt knä ett tag och fått hämta sig så började den visa vad den tyckte om att jag höll i den och bet och bet min jacka och väste mot mig. Så när det piggnat till lite till så släppte vi den igen. Självklart hann den bajsa i min famn, det verkar vara en av fåglars starkaste reaktion. 1. Jag är i fara! 2. Bajsa! 3. Vad ska jag göra? Alla fåglar jag någonsin försökt hjälpa har i alla fall bajsat på mig (utom en duvhök, men de kanske har lite mer värdighet/är lite smartare vad vet jag?) Det var i alla fall den närmaste djurkontakt jag fick under dessa dagar eftersom jag lämnat alla pojkarna hemma. Och självklart var batterierna slut i kameran just då annars hade det funnits en bild på mig med den lilla svärtan i famnen.